Om boken: år / Röd från stoftet som höjts av ökenvinden, solen gick ner på himlens östra kant som ett ont omen. Mannen klättrade upp till toppen av kullen, rätade ut sin rustning och slängde det massiva svärdet på ryggen. Nedanför, bakom den stenbeströdda stranden, fanns en vattenyta, vars gränser gick ut i det oändliga. Mannen lyckades smaka på vattnet, och det fanns inget salt i det. Det betyder att detta inte är havet, utan en remsa av horisonten - inte världens eldiga kant. Han kikade in i gryningens avstånd, i hopp om att se en plats där sjön smalnade av och de snöklädda bergstopparna krympte under den uppgående solen. En köpman berättade för honom om passet, men han var fortfarande osäker. Tänk om de redan är döda och har korsat floden Styx? Kanske ligger Elysium själv framför dem? För första gången på länge genomborrade rädsla krigarens hjärta. Vet de döda om de levande som har invaderat deras domän??